”Hur sku jag kunna veta någo?” – på jakt efter kärlekens pedagogik

Text: Aino Häli

Jag anar inte på förhand, men på Yhteiset yleisöt-seminariet (“Gemensamma publiker”, fritt översatt) på Lahtis stadsteaters lilla scen slår insikten mig som en käftsmäll. En uppenbarelse. Den slår som en blixt.

Strax innan den upplyftande blixten startade dramapedagogen Lasse Kantolas föreläsning. Jag lyssnar med munnen öppen och tårar i ögonen på Lassens framträdande. Eller egentligen är det inte ett framträdande för mig. Det är ett kraftfullt bevis.

Lasse berättar för oss om sitt arbete som utbildare för andra stadiets studerande vid SDO:s Lahtis campus för kollektivt lärande, Theatrum Olga. När han talar är jag hänförd, förundrad, entusiastisk. Kantolas metoder och hans inre glöd för konstruktiv interaktion gör intryck. Jag funderar på hur jag skulle kunna sammanfatta ens en vag aning om den magiska kraft och tröst jag upplevde i ord.

Att skriva denna text har tagit mig från novembers mörker till junis genomträngande ljus, på grund av de krav jag ställt på mig själv. Jag har återkommit till ämnet flera gånger, men blivit frustrerad gång på gång över trögheten av mina tankar och mina fingrars klumpighet, då jag kännt att jag inte når den stämning eller känsloupplevelse jag ville kunna uttrycka med ord. (Jag har dock lovat att försöka, och jag berättar allt detta för att vi ska kunna närma oss ämnet och denna text med rätt lätthet eller allvar – enligt det som känns bäst.)

Kärlekens pedagogik i praktiken

Kantola berättar att den holistiska undervisningsmetod som tillämpas i Olga kallas för kärlekens pedagogik. Vägledningen av studenterna baseras på konstruktiv interaktion, medkänsla, uppmärksamhet på det goda och förståelse och acceptans av varje studerandes utgångspunkter och livssituation.

Jag plockar upp begreppet att ”leda till det goda” från Kantolas tal. Jag förstår det som ett försök att uttrycka kärnan i  kärlekens pedagogik. Äkta möten och en mild blick riktad särskilt mot barnet eller den unga ger hen möjlighet och utrymme att försöka, missta sig och utvecklas på sin resa mot att bli sig själv.

Brister i färdigheter beror förenklat på att en person inte har fått nödvändig vägledning eller undervisning. Vi är egentligen orättvisa om vi förväntar oss färdigheter från en person som inte haft möjlighet att få dem. Egentligen är det ofta innehållet och kvaliteten på vägledningen som är bristfällig, inte den person som marineras i den.

Kärlekens pedagogik i teorin

Efter seminariet i Lahtis söker jag en teoretisk ram för kärlekens pedagogik och hittar bland annat begreppet ekoterapeutisk självkänsla formulerat av Johanna Kallio, Jani Pulkki, Antti Saari och Tuomas Tervasmäki. Kallio m.fl. föreslår att vår tids centrala problem är brist på kärlek. Brist på kärlek leder oss till att jaga efter snabb, instrumentell nytta. För vår egen vinnings skull är vi beredda att avvisa den kärlek vi känner för andra levande varelser. Vår tids största utmaningar – ekokrisen, massutrotning och människors välmående – härstammar från samma brist på kärlek, som författarna föreslår en lösning på genom ”systematisk kultivering av kärlek”, en utvidgning av en kärleksfull livssyn i relation till allt levande.

Människokroppen behöver för att leva syre, vatten, näring, rörelse och vila. Förutom detta behöver vi relationer med växelverkan, lek och kreativitet, helst i en flock. Annars kan vi inte växa och utvecklas på ett sätt som är gynnsamt för vår art.

Till nutida människors livsstil har det tillförts en enorm mängd element som vi inte behöver för att växa och leva. Vi försöker tillfredsställa de grundläggande behovens gnagande rop, som i denna tid har förblivit ouppfyllda, eftersom de inte ger mervärde i det rådande konsumtions- och prestationsinriktade systemet.

Vi köper en väska när vi skulle vilja leka. Vi öppnar en app på sociala medier när vi längtar efter kontakt med andra. Den verkliga leken och kontakten hindras av en bruten förbindelse. Vid den ouppfyllda längtan känner vi besvikelse, sorg och ensamhet.

Kärlekens pedagogik i Konsttestarna-arbetet

Jag börjar fundera på konstruktiva möten och interaktioner samt särskilt på att ”leda till det goda” ur konsttestare-perspektiv. Som Konsttestarna-koordinator deltar jag under läsåret i flera konstbesök med ungdomsgrupper. Jag försöker uppmärksamma även de minsta detaljerna vid besöken. Enligt mina egna observationer är receptet för ett lyckat konstbesök inte entydigt, utan snarare mer än summan av sina delar.

Det behövs ett talande konstnärligt innehåll samt vuxna som är kapabla och villiga till möten och interaktion, både i skolan, vid konsten och på resan. Det centrala är att vi vuxna, som arbetar professionellt på olika sätt, möjliggör genom vårt eget agerande att en åttondeklassare har de färdigheter som hen kan tänkas behöva i samband med upplevelsen. Det är vårt kollektiva ansvar, både utifrån våra yrkesroller och som medmänniskor, att leda den unga till en god och konstruktiv plats där hens möjligheter för deltagande förverkligas på bästa möjliga sätt.

Saker som känns små: att titta i ögonen, att hälsa välkommen, att bygga förtroende och delaktighet är kanske de mest betydelsefulla gemensamma nämnare i situationer där konsttestning övergått till att man befunnit sig vid en gemensam lägereld.

All is full of love – gör mot andra det du vill att de ska göra mot dig

Avslutningsorden skriver sig själva när jag är på besök med konsttestarna från Pudasjärvi på Kiasma. Efter museirundan tvättar jag mina händer vid en stor spegel på toaletten när en medmänniska börjar prata med mig vid handfatet.

Medmänniska: – Hej, ursäkta, jag har en lite ovanlig fråga till dig…
Jag: – Fråga på!
Medmänniska: – Jag ska på en arbetsintervju och jag är väldigt nervös. Skulle du kunna ge mig en kram?
Jag: – Självklart!
(Vi kramas.)
Jag: – Jag har fått kommentarer om att jag har en bra kram. Den här frågan kanske kom till rätt person!
Medmänniska: – Ja, det var en bra och varm kram, tack!
Jag: – Ha en fin sommar och lycka till med intervjun.
Medmänniska: – Tack, ha en fin sommar.
Mötet ger en god och varm känsla. Jag går på moln av glädje.

Jag funderar på hur viktigt det skulle vara att bygga upp förtroende för den levande världen man omges av och för varje människa man möter, så man kunde bemöta henne med uppmärksamhet, ett leende och vid behov med en kram. Jag rörs av hur medmänniskan såg mig som en artfrände som hen kunde lita på och stödja sig på. Bättre feedback än det kan man inte drömma om. 

Genom kontakt och gemenskap bygger vi en bättre framtid. Konsttestning kan förändra världen.

Aino Häli är en konstarbetare som brinner gränslöst för att få barn och unga att känna sig delaktiga – och för allt möjligt spännande som publikarbete kan vara. För att få ihop den här texten har hon behövt litervis med mörkt kaffe, mormors stickade yllesockor på fötterna och den här spellistan i lurarna.

Källor

Ekoterapeuttinen itsekasvatus –Tulkinta Erich Frommin rakkauden teoriasta kapitaloseenin ajassa (Johanna Kallio, Jani Pulkki, Antti Saari & Tuomas Tervasmäki [Kasvatus & Aika 16 (3), 25-48] 2022).

Rakkauden pedagogiikan perusteet. Narratiivinen kirjallisuuskatsaus rakkaudesta sitä kasvun ja kasvatuksen näkökulmasta katsoen (Päivi Sillanpää, erityispedagogiikan pro gradu-tutkielma, 24.4.2024 Turku).