En Konsttestare minns, del 2: Hur berikar Konsttestarna ungas konstutbildning?

Text: Ronja Niittymäki

Konsttestarna är ett program för mångsidig konst där unga inte delas in i olika grupper – alla åttondeklassare får uppleva en sprakande konstupplevelse, utan att någon filtrerar innehållet åt dem i förväg. Sådan verksamhet är livsviktig i samhället. När det pratas om unga och konst handlar diskussionen ofta om vilken typ av konst de vill ha och orkar ta till sig. Det här perspektivet påverkar till exempel det innehåll som lärare väljer att presentera för eleverna: filtret gallrar ofta fram sådant som anses vara relaterbart – kanske material som innehåller någon form av ungdomskultur – och nästan oundvikligen styrs detta av medelålders personers uppfattning om vad unga gillar.

I högstadiet, samtidigt som Konsttestarna-programmet pågick, skickade jag och mina vänner in en frustrerad namninsamling till lärarrummet under rubriken “Bort med moppepojkslitteraturen”. Bakom denna (må vara något otydliga) slagord fanns en frustration över det litteratur urval vi fick på modersmålslektionerna, som till största del bestod av realistisk ungdomslitteratur. Huvudpersonerna i dessa böcker var oftast variationer på exakt samma karaktär: en infödd finsk tonårspojke med stereotypiskt beteende, som drömde om en söt flickvän och körde sin pappas moped genom byn. Ofta kämpade dessa figurer dessutom, i sedelärande anda, med alkohol, tobak eller snus. Otroligt intressant, tänkte vi ironiskt. Markku, Jussi och Veikko strular till det igen. När mångfalden saknades var det inte konstigt att det kändes tungt att ta sig igenom de obligatoriska böckerna.

Unga underskattas ofta som både konsumenter och tolkare av konst. Det talas, delvis med rätta, mycket om hur man ska få mobilstirrande tonåringar att ta till sig “något bildande”. Nästa steg är att försöka klura ut vad som funkar – och där går det ofta snett. Vuxnas försök att relatera till sin målgrupp kan vara rörande, ibland till och med hjälpsamma, men i ivern glöms några viktiga saker bort.

För det första kan man inte förvänta sig att alla unga vill ta till sig an samma sorts konst: även i ett klassrum i Finland kan det, utöver moppepojksstereotypen, finnas en muslimsk flicka med byggdrömmar, en bisexuell ungdom som söker sin identitet och en balettdansare med passion för metal. En annan viktig sak gäller själva konstens natur: en av dess uppgifter är att skapa nya perspektiv, få oss att identifiera oss med någon annan och ta oss till nya möjliga världar. Konst är både eskapism och en bevisat effektiv medicin för empati. Dessutom – visst är det intressantare att möta något nytt än att återuppleva sitt eget liv sekund för sekund?

Här kommer Konsttestarna in i bilden. I den oändliga sumpmarken av moppepojksböcker kan det kännas underbart för en ung person att få uppleva något helt annat. Ett besök på teater, konsert, opera eller i en konstutställning kan vara både uppfriskande och ögonöppnande. Konst är inte bara monotona asfaltsvägar med Markku – eller i bästa fall Aleksis Kivis Sju bröder.

I början kan mångfalden naturligtvis kännas förvirrande för vem som helst, men just därför är exponering viktigare än att skydda ungdomar från “för komplex” konst eller anta att de inte förstår den. Det minsta man kan göra är att ge dem möjligheten: låt dem lyssna på en hel opera eller promenera genom en sal fylld med moderna skulpturer. I värsta fall är upplevelsen lite tråkig eller lustig – i bästa fall vidgar konsten den ungas världsbild, ger möjlighet att njuta av stunden och växa som människa.

Under våra egna Konsttestarbesök med klassen såg vi både en teaterversion av Charlotte Brontës Jane Eyre på Tampereen teatteri och nycirkusföreställningen SUHDE på Sorin Sirkus. Båda konstupplevelser väckte en hel palett av känslor hos mig och mina dåvarande klasskompisar. Inställningen till cirkusföreställningen minns jag som ganska samstämmig med bilden som ofta förmedlas i medier: ungdomarna var lite förbryllade, och fler verkade intresserade av den förvrängande spegeln i foajén än av själva showen. Jag tror dock att detta mest berodde på föreställningens humoristiska ton – inte på att publiken inte förstår innehållet. Det är ofta svårt att skapa humor som fungerar för alla.

Jane Eyre väckte däremot djupare analys. I en essä i modersmålet skrev jag bland annat om tolkningen där huvudpersonen Jane Eyre och den galna kvinnan på vinden, Bertha, representerar två sidor av samma person. Liknande symbolik kan hittas i annan gotisk konst, till exempel i Charlotte Perkins Gilmans novell Den gula tapeten. Förutom innehållet och tolkningsmöjligheterna beundrade vi även den moderna scenografin – där alla miljöer skapades med en enda träställning – liksom ljudeffekterna, kostymerna och Pia Pilz’ strålande tolkning av Bertha.

Även vänner som inte var vana teaterbesökare njöt av de vackert sydda, färggranna tidsenliga kläderna. Vi kunde också relatera till de starka känslorna och dramatiska scenerna – och för det krävdes inga sedelärande Markkus eller Veikkos på scenen.

Unga är alltså fullt kapabla att förstå även komplex konst, och ovana är inget skäl att låta bli att ge dem fler och rikare upplevelser. Man lär sig genom att göra – också inom konstens värld. I en så uppfriskande skolform som Konsttestarna får unga höra: “Se här, konst för dig. Bestäm själv vad du tycker – du har både förmågan och friheten att göra det.”

Skribenten är sommarjobbare på Förbundet för barnkultur i Finland och deltog själv i Konsttestarna under läsåret 2021–2022.